Maktkampen om en domstol många polacker inte bryr sig om

Striden om Författningsdomstolen mellan regeringen och presidenten kommer att få förödande konsekvenser för den polska staten oavsett vilken lösning som hittas för att råda bot på konflikten. Trots allvaret tycks de flesta polacker inte bry sig om konflikten.

Det är minst sagt pinsamt för mig att skriva om det här, men jag kunde inte låta bli. Jag har följt polsk politik sedan 1980-talet, men det är först nu som jag känner en viss missmod inför framtiden. Polens två viktigaste politiker utkämpar en bitter fejd på bekostnad av befolkningen. Under mer än tre decennier har de båda spelat en betydande roll i landets utveckling. I dag är de fiender, lika hämndlystna som medlemmar i en maffiaklan.

Både den liberale och EU-orienterade premiärministern Donald Tusk och Jarosław Kaczyński, ledare för det socialkonservativa partiet Lag och rättvisa (PiS), har varit nyckelfigurer i polsk politik ända sedan 1989. Det var då Polen gjorde sig fritt från det kommunistiska styret.

För att ni bättre ska förstå skillnaden mellan de två politiska lägren kan man säga att Tusk representerar ungefär de värderingar som Moderaterna och Liberalerna står för i Sverige. Kaczyńskis parti kan i stället jämföras med Socialdemokraterna, med ett viktigt undantag: både han och partiet har en konservativ världsåskådning.

Ett personligt krig sedan Smolensk

Problemet är att Donald Tusk, som då var premiärminister, och Jarosław Kaczyński har befunnit sig i ett personligt krig sedan den tragiska flygolyckan i ryska Smolensk den 10 april 2010. När regeringsplanet kraschade omkom 96 personer, däribland Polens president Lech Kaczyński (bror till Jarosław), hans hustru Maria Kaczyńska och en rad högt uppsatta militära och politiska ledare.

Källa: Wikipedia

Sedan dess ser Kaczyński Tusk inte bara som sin främste politiske rival, utan också som en brottsling som bär ansvaret för broderns död i Smolensk. Kampen mellan dem kan betraktas som politisk teater, men den kan inte dölja det förakt och det hat som glöder i deras själar. I valrörelserna driver deras mest hängivna anhängare sällan sakpolitik. I stället smutskastar de sina motståndare, väl medvetna om att det handlar om ”vi eller dem”.

Väljarna ofta ”köps” med löften om fri abort eller högre pensioner. Efter valen sällan genomförs dessa löften oavsett vem som lyckas bilda en regering. Den som vinner valet ser först till att det partitrogna gardet får poster i de mest lukrativa statsägda bolagen, med skyhöga löner. I parlamentet gör man sedan allt för att försvåra för motståndarna att återta makten.

Två sätt att ändra spelreglerna

Under sin åttaåriga regeringsperiod höll sig Lag och rättvisa inom lagens ramar när partiet ville ändra den. Visserligen tillsattes nya domare i Författningsdomstolen som tidigare hade varit politiskt aktiva. Man ändrade också proceduren för hur nya domare utses, så att parlamentet och presidenten fick större inflytande över processen och inte bara domarkåren. Detta är ett faktum, liksom att det skedde i enlighet med den polska grundlagen.

Hösten 2023 fick en bred koalition majoritet i parlamentet. Den bestod av Tusks parti Medborgarplattformen, Vänstern, Tredje vägen (PSL och det liberala nya partiet Polska 2050) och ett par mindre politiska grupperingar. En regering bildades då med Donald Tusk som premiärminister. Bara två månader senare gav Tusk order om att ta över public service-företagen.

Därefter byttes riksåklagaren ut, och åklagarmyndigheten utsattes för rensningar. Det hade egentligen krävt lagändringar, men regeringen hade bara en resolution från sejmen som rättslig grund. Ändå räckte det för att regeringen skulle agera i linje med vad Tusk själv förklarade: ”Vi tillämpar lagen så som vi förstår den.” Allt skedde, hette det, för att återupprätta rättsstaten.

Polis vid domstolens dörrar

Källa: Facebook

Med samma modus operandi har regeringen nu beslutat att rensa Författningsdomstolen från de domare som PiS-regeringen installerade där, och den drar sig inte för att ta till våld. Polis har använts för att blockera byggnadens entré och för att släppa in nyutnämnda domare, trots att några av dem inte har svurits in av president Nawrocki.

Det ena lägret erkänner inte den ”gamla” Författningsdomstolen. Det andra accepterar inte de domare som parlamentet nyligen har valts in. Under polisens skydd har dessa domare tagit byggnaden i besittning, avsatt den tidigare ordföranden och påbörjat sitt arbete. Hur kan det här sluta?

Rokitas drastiska förslag

Jan Rokita är tidigare regeringsmedlem och debattör och stod en gång Tusk mycket nära. Han skrev nyligen att domstolen inte går att återupprätta som institution och att den därför kanske borde avskaffas helt. Enligt honom är Författningsdomstolen ”virusinfekterad” och smittar både statsskicket och den dagliga politiken. Domarna är inte neutrala jurister utan partilojala stridsmän, oavsett om de har utsetts av högern och president Nawrocki eller av Tusks läger.

Rokita beskriver domstolen som en militär utpost. Den som kontrollerar den förfogar över en hel arsenal av politisk ammunition. Med den kan man ogiltigförklara regeringens lagar, hota motståndare med partiförbud och i värsta fall försöka avsätta presidenten. Därför är kampen om domstolen så hård.

Resultatet är en ond cirkel. Varje dom ifrågasätts av den sida som just har förlorat kontrollen, och till och med interna administrativa beslut besvaras med motbeslut. Rokita jämför det med utdragna väpnade konflikter, där varje tillfällig seger bara förebådar nästa och ännu hårdare runda.

Flera polska politiker från olika läger vill återupprätta domstolen genom att skicka hem samtliga nuvarande domare och tillsätta nya, mer oberoende jurister. Rokita säger sig respektera de goda avsikterna, men menar att idén bygger på en felaktig analys. Partierna har inte skickat sina lojalister till domstolen av misstag, skriver han. De gör det för att hålla makten där och förhindra att motståndaren får den. Så länge domstolens befogenheter finns kvar kommer båda sidor att slåss om den, oavsett vilka namn som står på domarlistan.

Källa: Adrian Grycuk CC BY-SA 3.0

Därför drar Rokita en drastisk slutsats: arsenalen måste bort. Om ingen kan vinna striden om domstolen kan man ta bort det som striden gäller. Partierna slutar slåss när det inte längre finns något att slåss om. Riksdagen skulle i praktiken avskaffa avsnittet om Författningsdomstolen i grundlagen och upphäva lagen om domstolen. Han tror inte att det kommer att ske inom kort, men kanske på sikt, när båda lägren är utmattade av konflikten.

De flesta jag pratar med rycker bara på axlarna, generade över att behöva se på denna politiska cirkus. De tror inte på att politikerna kan kompromissa om Författningsdomstolen. Vissa, som jag själv, hoppas trots allt att makthavarna till slut sätter sig vid förhandlingsbordet och hittar en lösning.

Precis när jag blev kvar med artikeln hör jag om terrordådet i Krakow.


Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rulla till toppen