Från fattig kusin till efterfrågad granne?

I det svenska allmänna medvetandet tycks bilden av Polen ha frysts i en grå föreställning om 1980-talets nöd. Den bilden hänger envist kvar hos många svenskar, trots att verkligheten på andra sidan Östersjön sedan länge har sprungit förbi många europeiska länder. Det är dags att ifrågasätta den föreställningen och se på Polen ur ett bredare perspektiv.

Historiska rötter till en fördom

Svenska attityder mot polacker är inget modernt fenomen som uppstod med EU:s arbetskraftsinvandring. De är djupt rotade i en historisk väv av systematiskt förakt. Redan under 1600-talet användes krigspropaganda för att legitimera den svenska grenen av Vasaätten gentemot den polska.

På regalskeppet Vasas akterspegel avbildas Gustav II Adolf när han kröns – en politisk markering gentemot den polske kungen Sigismund. Skeppet var inte bara ett krigsfartyg utan ett budskap: den svenske kungen hade folkets stöd, till skillnad från den polska adelsrepubliken. Medan svenska skolböcker lyfter fram svenska segrar i Polen nämns sällan gestalter som hetman Stefan Czarniecki, som drev ut de svenska styrkorna under 1650-talet. Att utelämna den polska motståndskraften är en del av hur historien har berättats i Sverige.

Under 1800-talet, när Polen som stat hade raderats från kartan genom delningarna mellan Ryssland, Preussen och Österrike, förstärktes bilden av Polen som en efterbliven region. I svenska reseskildringar från denna tid beskrevs särskilt de ryska delarna av Polen som ”smutsiga och primitiva”. Denna bild kopplades ofta till en växande antisemitism, där ”östjudar” som migrerade från polska områden till Sverige beskrevs i nedsättande ordalag som påverkade synen på Polen och polacker. Tsarrysslands propaganda hjälpte till att sprida rykten i Europa om pogromer i Polen.

Polen är inte Östeuropa

En myt som kanske är den mest grundläggande, eftersom den formar hela den kontextuella förståelsen av landet, är att Polen är ett ”östeuropeiskt” land. Trots att Polen geografiskt ligger i Centraleuropa (se kartan) och historiskt och kulturellt tillhör den väst-kristna civilisationen, vill många svenskar att inkludera landet i det forna östblocket som en permanent identitet.

Mentalt avstånd kontra geografisk verklighet

Kjell Albin Abrahamson, som var Sveriges Radios Polenkorrespondent, konstaterade att ”det är mentalt långt från Sverige till Polen”. Detta mentala avstånd är en kvarleva från kalla kriget, då järnridån skapade en dikotomi mellan ”oss” och ”dem”. Att Polen idag är en av EU:s snabbast växande ekonomier och en central spelare i europeisk säkerhetspolitik tycks inte räcka för att radera den gamla bilden av det ”gråa och efterblivna” landet i öst.

Stereotypernas katalog

”Arbetararketypen och ”fixarfolket”
Den mest dominanta moderna myten är föreställningen om polacken som en underordnad enkel arbetare.
Polacker associeras ofta med yrken som byggnadsarbetare, hantverkare, städerskor eller bärplockare. En vanlig karikatyr är den ”skallige byggnadsarbetaren” med en cigarett i mungipan.

”Den polske rörmokaren”: Detta begrepp blev i början av 2000-talet en symbol för rädslan för social dumpning och billig arbetskraft inom EU.
Billig arbetskraft: Det lever kvar en föreställning om polacker som ett ”fixarfolk” eller billiga svartjobbare som arbetar för extremt låga löner, trots att löneutvecklingen i Polen har förändrat verkligheten drastiskt.

Myten om ”Biltjuven” och kriminalitet
En av de mest skadliga myterna är kopplingen mellan polsk nationalitet och småkriminalitet, särskilt stölder av bilar och verktyg. Denna stereotyp föddes efter järnridåns fall under 1990-talet, då de ekonomiska klyftorna var som störst, och lever kvar i det kollektiva minnet.

Språkliga fossiler: ”Polska riksdagen”
Språket fungerar som ett arkiv för gamla fördomar. Uttrycket ”polsk riksdag” används fortfarande för att beskriva kaos, oreda och en situation där det är omöjligt att fatta beslut. Uttrycket härstammar från 1700-talets politiska system med liberum veto, men varje gång det används idag aktiveras undermedvetet myten om polsk oförmåga till ordning och struktur.

Det ”Radikala Polen”: Religion och social konservatism
I det sekulära Sverige betraktas det polska samhället ofta som extremt och radikalt religiöst. Svenskarna uppfattar ofta polacker att de skulle vara homofober eller rasister. Den polska katolicismen ses ofta som en homogen och intolerant kraft, vilket bortser från den sekularisering som sker bland yngre generationer och i större städer.

Alkoholism och livsstil
Det lever kvar en bild av polacker som personer som dricker mycket vodka och röker mycket. Polacker klumpas ibland ihop med en äldre bild av ”berusade sovjeter”. Alkoholismen är dock fortfarande ett stort problem i Polen och alkoholen är allmänt tillgänglig.

Den svenska ”överlägsenheten”
Dessa myter hjälper svenskar att definiera sin egen identitet. Genom att projicera egenskaper som kaos, religiös fanatism och ekonomisk underordning på Polen, kan svenskar bekräfta sin självbild som ordningsamma, sekulära och framgångsrika. Detta beskrivs som en typiskt svensk ”överlägsenhet” eller ett slags ”moraliskt storhetsvansinne” där man betraktar polacker med en vilja att ”lära dem hur man gör rätt”.