Den 11 november 1918 bildades det moderna Polen
Officiellt kallad – Nationaldagen för självständighet (Narodowe Święto Niepodległości), firas den 11 november för att högtidlighålla återupprättandet av Polens självständighet år 1918 efter 123 år av delningar mellan Ryssland, Preussen/Tyskland och Österrike-Ungern.
Det var ingen enkel resa tillbaka till självständigheten. Många modiga människor – soldater, politiker, diplomater, konstnärer och samhällsaktivister – kämpade på olika sätt för samma mål: frihet. Sex nyckelfigurer brukar lyftas fram som särskilt viktiga. Här är deras historier.
Józef Piłsudski – ledaren och försvararen
- Grundade och ledde flera hemliga organisationer som förberedde polackerna för väpnad kamp.
- Byggde upp de Polska Legionerna under första världskriget.
- Vägrade svära trohet till Tyskland och Österrike-Ungern, fängslades i Magdeburg 1917.
- Återvände till Warszawa den 10 november 1918 och blev snart statschef och överbefälhavare. Uppfattades av många polacker som landsfader.
- Meddelade världens ledare att Polen åter var en självständig stat.
- Ledde landet genom krigen mot Ukraina och Sovjetryssland och hade stor inflytande för segern vid Warszawa 1920.
Roman Dmowski – diplomaten och idépolitikern
- Ledande figur för den nationella demokratiska rörelsen.
- Trodde mer på diplomati än revolution och ansåg Tyskland vara det största hote för Polens existens.
- Skapade Polens nationella kommitté, erkänd som polackernas diplomatiska röst.
- Drev igenom skapandet av en polsk armé i Frankrike 1917.
- Företrädd Polen vid fredsförhandlingarna i Paris och skrev under Versaillesfreden 1919.
- Arbetade för en stark västgräns och att minoriteter skulle integreras i staten.
Ignacy Jan Paderewski – världspianisten som blev statsman
- Berömd pianist som använde sitt inflytande för Polens sak.
- Påverkade USA:s president Woodrow Wilson att ta med ett krav på Polens självständighet i sina Fjorton punkter.
- Åkte till Poznań 1918, vilket bidrog till att tända gnistan för Storpolens uppror.
- Blev premiärminister och utrikesminister 1919.
- Representerade Polen tillsammans med Dmowski i Paris och skrev under Versaillesfreden.
Wincenty Witos – bondeledaren och krisens premiärminister
- Kom från bonderörelsen och var aktiv i Galizien.
- Arbetade för att Polen skulle närma sig västmakterna under krigets slutskede.
- Ledde den Polska likvidationskommittén i Kraków 1918 som tog över makten när imperiet föll.
- Var premiärminister under Polsk-sovjetiska kriget och satt i Nationella försvarsrådet.
Wojciech Korfanty – Silesiens röst
- Ledare inom kristdemokratin och stark motståndare till tysk förtyskningspolitik.
- Krävde i ett känt riksdagstal 1918 att områden som tagits av Preussen, inklusive Övre Schlesien, skulle bli polska.
- Deltog i Storpolens uppror och ledde de andra och tredje schlesiska upproren.
- Var 1920 Polens kommissarie inför folkomröstningen i Schlesien.
Ignacy Daszyński – socialisten som byggde broar
- Långvarig ledare för den socialdemokratiska rörelsen i Galizien.
- Stödde uppbyggnaden av Polens legioner och den underjordiska militära organisationen.
- Ledde den provisoriska folkregeringen i Lublin den 7 november 1918.
- Fick inte fortsätta som premiärminister när ett bredare samarbete behövdes, men blev senare vice premiärminister i Wincenty Witos krigsregering.
Tillsammans för friheten – trots olikheter
Dessa sex män kom från olika bakgrunder och hade olika politiska åsikter. Vissa var socialister, andra konservativa eller nationella demokrater. Några förespråkade ta till vapen, andra diplomatin. Men i den avgörande stunden drog de åt samma håll: de utnyttjade världsläget efter första världskriget och banade vägen för ett fritt Polen.
Dessa ädla män visade att ett land kan återfödas när människor samarbetar trots sin härkomst, religion eller politiska sympatier.
De kombinerade diplomati, folkopinion och militär strategi. Lade grunden för den andra polska republiken – ett historiskt genombrott efter mer än ett sekel av andra makters överhet.