Ett år efter maktskiftet står det klart att Donald Tusks regering inte har lyckats ”återställa” rättsstaten i Polen. Istället har landet hamnat i ett fördjupat institutionellt kaos där politisk hämnd prioriteras framför systematiska reformer. 

Tusks främsta prioritet har varit att rensa den tidigare regeringens utnämnda nyckelpersoner från rättsväsendet än att genomföra systematiska reformer. Detta har lett till:

• Politisering av åklagarväsendet, där rättsliga processer används som verktyg för politisk konfrontation
• Påtryckningar på domare för att nå politiska mål
• En rättspolitik som fokuserar på att straffa den tidigare administrationen snarare än att bygga upp funktionella institutioner
• Delegitimering av konstitutionella organ

 Regeringen valt att undergräva förtroendet för viktiga institutioner genom att betrakta dem som illegitima:

Författningsdomstolen: Regeringen ignorerar domstolen och vägrar publicera dess domar, även de som fattats i enhällighet.

Högsta domstolen: Här råder ett tillstånd av ”krig” mellan olika kamrar som fattar motstridiga beslut, vilket förlamar domstolens förmåga att skapa enhetlig rättspraxis.

Nationella domstolsrådet: Regeringen erkänner inte rådet i dess nuvarande form, vilket har skapat ett juridiskt dödläge där utnämningar av nya domare ifrågasätts.

I juli 2025 ersattes den mer kompromissvillige Adam Bodnar av den mer radikale Waldemar Żurek som justitieminister. Detta byte ses som en reaktion på valet av Karol Nawrocki till president och har lett till en eskalerande konflikt istället för dialog kring reformerna.Żurek har genomfört omfattande utrensningar av domstolspresidenter, ofta i strid med gällande regler, vilket ytterligare har skadat förtroendet för systemets opartiskhet.

De lagförslag som lagts fram, såsom den så kallade ”rättsstatslagen” gällande statusen för domare utnämnda efter 2018 (”neo-domare”), har fått hård kritik från Venedigkommissionen. Lagförslagen ses ofta som symboliska handlingar för att tillfredsställa de egna väljarna, då man vet att president Nawrocki kommer att lägga in sitt veto.

Rättsväsendet i Polen har hamnat i en situation där handläggningstiderna blir allt längre och den juridiska säkerheten för medborgarna minskar. Situationen kan liknas vid två kirurger som bråkar om vem som har rätt att hålla i skalpellen, medan patienten – det polska rättssystemet – ligger kvar på operationsbordet med öppna sår som ingen faktiskt försöker sy ihop.

Den mest akuta konsekvensen är att medborgare inte längre kan vara säkra på att ett domstolsbeslut är giltigt. Domstolar i högre instans har börjat upphäva domar enbart på grund av att de avkunnats av så kallade ”neo-domare” (alltså domare utnämnda efter 2018), oavsett målets sakfråga.

EU:s tystnad

Den uteblivna reaktionen från EU – i jämförelse med den hårda kritik och de rättsliga processer som präglade perioden 2015–2021 när socialkonservativa partiet Lag och Rättvisa (PIS) hade makten– beror främst på ett förändrat politiskt klimat. Donald Tusks personliga förtroendekapital i Bryssel och ett skifte i prioriteringar där nationell säkerhet nu tillåts gå före rättsprinciper.

Dubbla måttstockar

Det nuvarande politiska klimatet i EU präglas av ett överseende gentemot Donald Tusks regering. Trots att regeringen har infört åtgärder som att tillfälligt avbryta asylrätten och fortsätta med ”pushbacks” vid gränsen mot Belarus– åtgärder som väcker allvarliga frågor om förenlighet med EU-rätten – har EU-kommissionen inte reagerat med öppna protester eller formella åtgärder.

Denna brist på kritik tolkas som ett ”tyst medgivande” från Bryssel, vilket ses som en framgång för den polska regeringens diplomati.

Ett avgörande skäl till att EU agerar annorlunda idag är det instabila geopolitiska läget och den pågående hybridkrigföringen från Ryssland och Belarus. EU tycks acceptera att medlemsstater på östflanken prioriterar ”hård säkerhet” och gränsskydd, även när det sker på bekostnad av juridiska standarder och individuella friheter som EU tidigare försvarat kraftfullt.

Polens centrala roll för logistik och stöd till Ukraina gör att stabilitet i Warszawa prioriteras högre än interna rättsliga tvister. Donald Tusks bakgrund som tidigare ordförande för Europeiska rådet ger honom en unik ställning och ett förtroende i Bryssel som den tidigare PiS-regeringen saknade. Tusk tillhör det europeiska liberala ”mainstream-lägret”, vilket gör att EU-kommissionen är mer benägen att betrakta hans kontroversiella reformer i rättsväsendet som ett försök att ”återställa rättsstaten” snarare än att bryta ner den, även om rättssäkerheten i praktiken fortsätter att försämras.

Strategiskt fokus på yttre hot

EU:s agenda har skiftat från interna demokratifrågor till gemensamt försvar och cybersäkerhet. Under det polska EU-ordförandeskapet 2025 prioriterades områden som försvarsfinansiering (SAFE-programmet) och reaktioner på cyberhot, vilket skapade en plattform för samarbete snarare än konflikt.

EU har valt en pragmatisk väg: man ser mellan fingrarna på rättsliga övertramp i Polen så länge regeringen är pro-europeisk och fungerar som en effektiv garant för säkerheten vid unionens yttergräns. Detta innebär att Polen befinner sig i en paradoxal situation där rättsstaten fortsätter att urholkas, men utan den internationella press som tidigare tvingade fram åtminstone symboliska förändringar.

För polska medborgare innebär detta en fortsatt osäkerhet kring rättssystemets funktionalitet och opartiskhet – oavsett vilken regering som sitter vid makten.