Donald Tusk växte upp i den mycket speciella idémiljö som uppstod i Gdańsk under 1980-talet och bestod av intellektuella och aktivister som ville förnya oppositionens program, bortom den traditionella kampen mot kommunismen som förknippades med den verksamhet som utövats av olika grupper från den fria fackföreningen Solidaritet.

Tusk startade tidskriften Przegląd Polityczny (Politisk översikt) som spelade en central roll i denna miljö. Den fungerade som forum för nya idéer och en strategisk plattform för en liberal samhällssyn som betonade marknadsreformer, individens friheter och rättigheter, samt en kulturellt förankrad modernisering av Polen.

Denna grupp tolkade Solidarność-rörelsens stora sociala mobilisering på 1980-talet som ett liberalt förändringsprojekt. Detta gav praktisk grund åt de reformidéer som efter snabbt blev dominerande under 1990-talet: privatiseringar, ökad konkurrens, EU-integration och en modern, västorienterad syn på frihet. Tusk positionerade sig tidigt i gränslandet mellan rörelsens praktiska arbete och en mer ideologiskt tydlig liberalism.

Politisk karriär tack vare stöd från Tyskland

Tusks politiska karriär speglar hur Polens institutioner förändrades efter det delvis demokratiska parlamentsvalet 1989. Som medgrundare och senare ledare för centerliberala partier kopplade han samman reformekonomins praktik med en tydligt pro-europeisk inriktning. År 2001 bildar Tusk partiet – Platforma Obywatelska (Medborgarplattformen) och tänder hopp i många polacker om en en modern politisk aktör fri från det mentala bagaget från kommunisttiden.

Som premiärminister (2007–2014) genomförde han flera moderniseringsprojekt samtidigt som han hanterade ekonomiska kriser och sociala spänningar. Dessa leder till en omfattande emigration av polacker. Många tar sig till Storbritannien för att söka arbete.

Under sina år som premiärminister var Tusk mer populär utanför Polens gränser. Han var angelägen om att Polen skulle fungera som en viktig länk i den mjukare politik gentemot Ryssland som förknippades med Barack Obamas ”reset”-politik och Angela Merkels pragmatiska Ostpolitik. Han sökte en mer avspänd relation mellan Polen och Ryssland, med fokus på praktiskt samarbete och riskreducering.

Tusk motsatte sig inte det tysk-ryska energiprojektet Nord Stream och prioriterade europeisk samordning inom EU och NATO. Hans utrikespolitik har i efterhand kritiserats för att ha underskattat Rysslands expansiva ambitioner och för att ha prioriterat tysk-polska relationer framför polsk säkerhet. Tusks acceptans av Nord Stream har särskilt ifrågasatts som naiv realpolitik som försvagade Polens strategiska position.

Denna utrikespolitiska linje har i efterhand kritiserats för att ha underskattat Rysslands expansiva ambitioner och för att ha prioriterat tysk-polska relationer framför polsk säkerhet. Tusks acceptans av Nord Stream har särskilt ifrågasatts som naiv realpolitik som försvagade Polens strategiska position.

Tusk är också känd som en tydlig politisk motståndare till Donald Trump, särskilt under åren som ordförande för Europeiska rådet, då oenigheter om handel, klimat och transatlantiskt samarbete blev påtagliga. Donald Tusk valdes till denna post vid ett extrainsatt möte 30 augusti 2014.

Tysklands kansler Angela Merkel pekades ut som hans tydligaste politiska sponsor inför utnämningen till Europeiska rådets ordförande. När den dåvarande polska regeringen försökte år 2017 stoppa Tusks omval, deklarerade Merkel öppet att hon väntade sig att Tusk skulle sitta kvar. Tysklands mobilisering gav en kvalificerad majoritet bland medlemsstaterna som blev avgörande för omvalet.

Militant demokrati efter maktskiftet 2023

Lag och Rättvisa som hade regeringsmakten i åtta år besegrades i parlamentsvalet 2023 och Tusk tack vare tre stödpartiet kunde bilda sin regering. Public service-bolagen rensades från sina chefer snabbt och utan hänsyn till etablerade juridiska processer. Kritiker menar att åtgärderna bröt mot domstolsbeslut och konstitutionella förfaranden, vilket skapade en paradox: rättsstaten skulle återställas genom att bryta mot rättsstatens principer. Situationen fördjupade spänningarna mellan regeringen och delar av rättsväsendet.

Justitiedepartementets förändringar av ledande positioner inom domstolarna och åklagarmyndigheten har beskrivits av kritiker som politiska utrensningar. Medan regeringen hävdar att det handlar om att återställa förtroendet och anpassa urvalet till europeisk praxis, pekar motståndare på att metoderna liknar dem som användes av den tidigare regeringen – bara med omvänt politiskt tecken.

Tusks öppna användning av begreppet militant demokrati väcker fundamentala frågor om demokratins gränser. Konceptet innebär att demokratiska institutioner aktivt försvaras genom kraftfulla, ibland extraordinära, ingripanden mot aktörer som anses underminera dem.

Problemet är att Tusk själv bestämmer vilka aktörer och strukturer som utgör hot, och vilka metoder som är acceptabla för att bekämpa dem. Detta skapar en farlig precedens där varje regering kan hävda rätten att bryta mot etablerade normer i demokratins namn.