27 januari 1945:
Dagen då helvetets portar i Auschwitz äntligen öppnades
Det var Svenska Kyrkan som inspirerade mig att skriva detta inlägg idag. De skrev på Facebook att man alltid ska ”se människovärdet i varandra”. Till vilket bara helt dumma individer kan ha en motsatt åsikt. Med FB-inlägget ville man påminna om att det idag är 81 år sedan fångarna i tyska Auschwitz befriades.
Inlägget illustrerades med ett foto av 13-åriga Czeslawa Kwoka som bara efter ett par månader i lägret dog av en fenolspruta som injicerats henne av en ”läkare”. Svenska Kyrkan skrev inte att Czeslawa var ett kristet barn som tillsammans med sin mamma och över två hundra andra barn transporterades under 1942-43 från byar nära staden Zamosc i östra Polen i boskapsvagnar till Auschwitz.
De flesta som kommenterade inlägget tog nog för givet att flickebarnet var judinna och passade på att visa sitt stöd för palestinierna i Gaza. Inget ont i det, men det är också ett tecken på att det idag i Sverige finns folk som vet så lite om Auschwitz. För de flesta var det ett förintelseläger där över en miljon judar mördades bara därför att de var judar. Det är absolut sant och får aldrig glömmas. Men inte heller får man glömma andra offer för herrefolket som nazisterna kallade sig f;r. Lägg det på minnet eller läs en bok om Auschwitz av historikern Artur Szulc.
Låt oss förflytta oss tillbaka i tiden.
Den 27 januari 1945 var dagen som sovjetiska soldater ur Röda armén nådde fram till det nazityska koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau. nne i lägerkomplexet fanns cirka 7 000–8 000 överlevande kvar, de flesta så sjuka och utmärglade att SS inte ansett det mödan värt att evakuera dem.
En desperat flykt och dolda bevis
Månaderna före befrielsen visste den tyska lägerledningen att slutet var nära. För att dölja sina avskyvärda brott inleddes ett intensivt arbete med att undanröja bevis. SS-personal tvingade fångar att riva baracker, fylla igen bränngropar och spränga gaskammare. Arkiv gallrades och värdefullt plundrat gods forslades bort till Tyskland.
Drygt en vecka innan befrielsen inleddes den sista tragiska fasen: dödsmarscher. Omkring 56 000 fångar evakuerades till fots i isande kyla. De som inte orkade hålla tempot sköts skoningslöst av SS vid vägkanten. Man beräknar att mellan 9 000 och 15 000 människor dog under dessa hänsynslösa marscher.
Vittnesmål om en ofattbar ondska
I efterdyningarna av befrielsen uppdagades vidden av nazisternas folkmord. Sovjetiska soldater fann lagerbyggnader fyllda med:
• Över en miljon klädesplagg.
• 43 000 par skor.
• Flera ton människohår.
För de överlevande innebar friheten en ny kamp för livet. Många led av tuberkulos och svår undernäring, och för vissa var deras kroppar så tärda att de dog kort efter befrielsen trots akutsjukvård. Personalen vid fältsjukhusen fick inte bara vårda fysiska sår, utan även de djupa mentala ärren. Exempelvis behövde de övertyga fångar om att ett bad inte längre betydde gasning.
Varför vi aldrig får glömma
Auschwitz-Birkenau var det största av de nazityska lägren, där minst 1,1 miljoner människor mördades, varav majoriteten var judar. Idag är minneskulturen kring den 27 januari central för att hedra offren och betona vikten av att motverka rasism och antisemitism i vår egen tid.
Att förvalta arvet från denna dag är ett ansvar som vilar på varje ny generation. Genom att minnas vad som hände innanför de elektrifierade stängslen i den då tyska Auschwitz-Birkenau mellan 1941-45 ger oss en chans att sådana brott aldrig får upprepas.